Nåväl tillbaks till hondendär som gör mig så ofantligt glad. Jag tycker om henne så mycket, men jag är så jävla rädd. Rädd för att hon ska ångra sig, lämna mig. Och så blir jag ensam och fallerfallerfaller. Typ som jag föll för henne. På två sekunder, hårt som fan. Och egentligen vill jag säga så mycket men jag vågar inte. Till henne alltså. Här är det lugnt. Hon kommer aldrig få veta. Men åh, ni vet när man är så tillfreds med livet och alla bekymmer är så jävla pyttesmå när man är bredvid, hur jag dör när hon tar min hand när vi är ute och promenerar, hur jävla mycket jag känner för henne, hur jag helst bara vill kunna kalla mig hennes, eller snarare att jag vill kalla henne min. Miniminmin bara min, men det går inte, för hon kan inte ens berätta för sina vänner, jag citerar, "Egentligen borde jag kunna berätta för mina vänner hur fantastiskt fin du är och hur glad du gör mig, men det är något som gör att jag inte riktigt vågar." och vad gör man då, hur gör man, hur väntar man, och hur håller man sig för att skrika ut sin lycka liksom? För jag kan inte, när vi har samma vänner bekanta, hänger i samma kretsar. Jag vågar inte riktigt heller dock, vet inte riktigt. Kan inte. Jag är så jävla rädd. Jag vill ju bara vara under huden.