jag blir utskriven den fjortonde juni, från dagsjukvården och kommer fortsätta på
dagvården ett tag till.. jag vet inte riktigt hur jag ska ta in informationen..

jag förstår tänket, jag behöver komma vidare men med tanke på att jag inte är
stabil nog att vara hemma själv och att jag fortfarande har svårt vid måltiderna
så kommer det blir en riktig prövning att komma till dagvården.

främst för att man måste ta så mycket eget ansvar där och alla som är där har
kommit väldigt långt i sin sjukdom känns det, eftersom jag har gått i behandling
med flera tidigare så vet jag att de verkligen ville bort från dagsjukvården för att
de tyckte det var tröttsamt med personer som gråter och petar under måltiderna
(kan förstå det när man själv kommit så mycket längre) och så skickar man dit
mig som har dessa problem..

sen vart det lite upp och ner för jag tog upp att jag kommer självklart att må dåligt
rätt mycket under mitt liv pga. min bipolära diagnos och jag berättade att jag var
väldigt rädd över hur jag kommer hantera det i framtiden (då jag använt mig av
mat osv. tidigare) och då var det som om det var nya nyheter för både min
läkare och behandlare.. och jag har sagt det vid ett flertal tillfällen så vet inte hur
det kunde vara nytt.. men nu vart det väldigt viktigt att man ska jobba parallellt
med psykiatrin..

allt är väldigt förvirrat nu och jag känner mig inte alls redo men jag har inget val,
kan inte bara gå för då kommer jag gå tillbaka direkt...