jag märker att jag drar mig ifrån de som faktiskt kan hjälpa mig till ett friskare liv och har kontakt med de som är sjuka, riktigt sjuka.

varje dag dras jag ner av de runt mig på behandlingen men jag har inte vågat varit helt ärlig med det, iallafall inte till de jag umgås med.. även om de är ett fantastiskt stöd och finns där för mig varje dag så måste jag påminna mig om att de också är sjuka.

och deras dåliga dagar tar min ätstörning (kan fortfarande inte ta det ordet seriöst i samband med mig själv) det som mer tändvätska i grillen. den får ett starkare tag om mina tankar och mina tankar tar över mina beteenden och hur jag agerar. de är fantastiska människor och jag hoppas verkligen att vi i framtiden ska kunna ses och umgås, men då måste vi kommit så mycket längre på den friska vägen.

det är nog bara en som jag ändå kan höra haft en dålig dag utan att det tar mig åt fel håll och jag gissar att det har med att vi ändå haft kontakt tidigare, hon är verklig och inte någon från behandlingen bara och jag vet att hon verkligen kämpar, men tar jag vara på det? nej.

för där kommer nästa del in, min rädsla att dra ner andra eller att jag inte är tillräckligt duktig och/eller rolig.

det är läskigt att se hur mycket som ligger i sjukdomen, ens säkerhetsbeteenden och negativa strategier. och detta gäller väl alla mina destruktiva beteenden. alkoholen och drogerna gav mig en viss typ av vänner, ätstörningen andra och de verkliga vännerna och bekanta (som kunnat ge mig något i utbytte, något riktigt) skjuter jag bara undan eller gömmer jag mig för.

jag är väldigt rädd att jag aldrig kommer kunna ha en vänskap som inte göder mina destruktiva beteenden.

känns som om jag bara gör fel på fel. som att jag alltid lyckas göra rätt sak fast vid fel tillfälle.

jag har alltid haft svårt att be om hjälp, känner ni säkert igen, och det gäller självfallet även nu när jag får vård.

man har sagt till mig att jag måste berätta om det är något som tynger mig och/eller hur jag faktiskt mår, detta då jag alltid är "glad" typ.

igår fick jag nog vilket fall, bestämde snabbt samtal med min behandlare. förklara min förvirring kring de nya reglerna vid matsituationen och hur triggande det är för mig, handlar om när man inte klarar av att äta i tid.

förstår att det självklart kan vara triggande för andra att jag oftast faktiskt inte klarar av att äta inom tiden, men det har blivit bättre, men jag kände att jag sträckte ut min hand och faktiskt bad om hjälp men det slogs ner för att man valde att gå efter gruppen.

jag förstår det men det känns bara så onödigt för mig att få vård då, för detta är en stor del av min ätstörning utåt och man kan inte riktigt erbjuda mig någon vettig hjälp för det.

jag som inte kan be om hjälp ska be om att få hjälp de dagarna det känns mindre bra.. hahaha.

notetoself: be aldrig om hjälp, du blir antingen nedslagen eller lämnad

det går bättre nu och jag känner att jag mår så mycket bättre också. helgen spenderades med vänner jag inte träffat på en evighet och så med min lillasyster, min fantastiska lillasyster.

jag tror inte hon förstår det själv men hon peppar mig på ett sådant naturligt sätt att det inte blir så vidare jobbigt. vet inte hur helgen eller veckoslutet hade blivit utan henne, antagligen helt åt helvete. vi ska äta ihop ikväll, en vän till oss kommer också (hon vet att jag är sjuk hon med) och när jag i panik fråga vad vi skulle äta så var hon så lugn och sa att hon inte visste men undra hur jag tänkte, sa att jag inte ville ha pasta och det var absolut inga problem att välja någon annan kolhydrat!

dagen har flutit på, dock har jag en sådan oro i kroppen om att det snart ska gå ner igen men jag ska kämpa, vill inte ha mer av den här skiten.

kärlek till sig S, dina kommentarer gör att jag vågar se lite klarare när det ibland kan kännas för svårt.

känns som om jag tagit på mig en kamp jag inte visste skulle vara så hård.

jag har alltid gått med på vad sjukdomen säger och vill och nu när jag kämpar emot så blir den starkare än någonsin. som om den hittar alla hål jag inte hunnit täppa igen.

jag vill bli frisk men jag trodde inte det skulle bli så svårt. jag trodde lite på en quickfix, jag trodde inte jag var så sjuk, eller jag trodde visserligen inte att jag var sjuk överhuvudtaget.

jag har förlorat så mycket, vänner, intressen, kreativitet, lugnet, att kunna njuta, sociala sammanhang, orken..

jag vill inte förlora, jag hatar verkligen att förlora.. men vinner jag inte nu så förlorar jag antagligen allt och det betyder även det lilla som fortfarande är jag.

just nu kryper paniken i mig, morgon startade dåligt då min taxibeställning hade försvunnit så trodde inte att jag skulle kunna boka tid förens vid halv nio, vilket är då vi börjar frukosten men en fantastisk kvinna på växeln ordna en taxi åt mig till tio över (istället för tio i som jag bokat och man måste ha bokat minst trettio minuter innan och jag pratade med henne åtta) och att chaufförer började åka redan fem över så då känns det som om jag är på rätt spår igen.

men fortfarande ligger rädslan om att idag ska bli min sista dag.. kommer inte klara mig själv som det är nu.

som jag tidigare skrivit så har jag blivit sämre åt andra hållet, alltså åt det mer restriktiva hållet, och det känns som om min tid då skulle vara väldigt onödig eftersom tankarna har blivit starkare efter att jag öppnat upp mig mot sjukdomen.

hoppas verkligen jag får bli kvar och att jag får den hjälpen jag behöver..

hoppas verkligen ni får er en fantastisk dag, det är ni värda!

från och med ikväll så kommer jag vara ensam på kvällarna i ett par dagar, detta då min man ska börja jobba igen.

han sa att han skulle ringa och min hjärna började rulla filmen med alla lögner jag kunde dra - "jag har ätit, jag åt ..", "ska äta strax, ska laga ...".

jag vill ju verkligen inte att det ska vara såhär men jag lyckas fan inte bryta detta själv, jag ska självklart försöka men jag har konstant ångest som river i mig och jag har inga andra sätt att dämpa den på, jag har visserligen lugnande - oxascand - som börjar tappa i styrka för att jag tagit det för mycket i stora mängder för att halvt fungera.

förstod nog inte hur jobbigt det här skulle vara, aldrig vågat bryta ett mönster utan hoppat från en destruktiv handling till en annan. fyllt tomrummet med ny idioti.

snart är det vägning och sen går vi halvdag så äter mellis hemma och då är min man hemma, imorgon är det stängt och då är min man visserligen hemma men han sover nästan hela dagen då han jobbar natt..

hur mår ni?

idag har det verkligen varit skit..

frukosten tog emot, lunchen än värre, kroppskännedomen åt helvete och nu är det snart mellis..

mitt ansikte har blivit rundare.. känns som om jag inte blir tagen på allvar för att jag inte väger tjugo kilo mindre eller kräks varje dag.. jag är inte frisk för att jag lyckats hålla mig ganska bra från att hetsa och spy. märker att jag bara byter beteende och jag orkar inte vara i det här längre, ändrat beteende men inte sjukdom i tolv jävla år nu, det är mer än halva mitt liv..

idag hade jag helst sluppit..

det går verkligen upp och ner just nu och imorgon kommer jag bli ensam hemma på kvällarna då mannen min börjar jobba igen.

fick veta att jag antagligen bara bli kvar fyra-sex veckor till, vilket betyder att jag varit i behandling tolv-fjorton veckor.

just nu förstår jag inte alls hur det ska gå, främst då jag märker på mitt beteende hur jag går åt träna/svält-hållet istället för hetsa/kräkas. vilket jag även nämnt, men förhoppningsvis så ska vi arbeta med detta under mina sista veckor.

jag fuskar en hel del, även på sjukhuset tyvärr.

fan, jag som trodde att det hade börjar gå mot rätt håll igen..

våffla med sylt!

det är svårt, väldigt svårt. man ska äta inom viss tid och man ska blanda så att man inte äter proteiner för sig och kolhydrater för sig.

sen äter vi efter tallriksmodellen så då kommer ju självklart kolhydraterna in.

jag har haft det okej men nu har jag backat tillbaka flera steg och det gör mig både sorgsen, skamsen men också glad på ett sätt. fast det är ju inte jag som är glad utan det är ätstörningen som blir glad.

jag har sakta börjat kunna erkänna att jag är sjuk, har varit svårt och det faller inte bra i munnen att säga just "jag har en ätstörning, jag är bulimisk".

alla tankar går in i varandra och jag kan inte sortera dem, jag har fastnat i en spiral som verkar vilja gå neråt istället för upp. jag orkar inte prata med någon och börjar dra mig tillbaka, isolerar mig, och det är det sista jag behöver nu. jag vill verkligen prata och umgås med en här och har sett fram emot att få ha henne här på avdelningen men ångesten tillåter mig inte att..

jag har även börjat kompensera på andra sätt än just att kräkas och jag kan verkligen inte komma härifrån och ha nya destruktiva beteenden för då är jag ändå kvar i den här skiten och jag ids inte leva såhär, det tar död på mig. det har tagit ifrån mig halva mitt liv och majoriteten av mina intressen och vänner.

jag kommer nog sluta blogga här inom kort och gå tillbaka till min gamla och då ska jag fokusera på att skriva om att bli frisk, att få börja leva igen..

hoppas ni följer med mig dit, kommer återkomma ang. mitt val.

hur går det för er? vad händer i era liv?
(känn er inte rädda att skriva om viktnedgång och liknande, jag tycker fortfarande om er och jag vill gärna ha er kvar!)