det är verkligen inte kul att vara sjukskriven, känner mig inte speciellt behövd eller värd något eftersom jag annars har väldigt stort ansvar på min arbetsplats och med det så har jag väldigt stort ansvar över sjuka människors liv, här är jag bara en av de sjuka.

jag önskar att den här tiden kunde springa förbi så att jag kunde återgå till det normala, fast såklart utan den bulimiska delen.

idag på KBT diskuterade vi ang. sådant vi förlorat i samband med vår sjukdom och vad vi sedan önskar att fylla tomrummet som ätstörningen kommer lämna efter sig.

insåg hur många relationer och möjligheter jag kastat i havet för ätstörningen, ibland känns det värt det (när det går bra) men oftast inte (eftersom jag sällan är nöjd)..

jag har knappt några vänner, försöker återkoppla till ett par men de har inte tid då de arbetar och studerar samt umgås med andra..

just idag mår jag inte bra men jag äter.

till finaste Johanna;
tack för att du finns och är så fantastisk!