det går bättre nu och jag känner att jag mår så mycket bättre också. helgen spenderades med vänner jag inte träffat på en evighet och så med min lillasyster, min fantastiska lillasyster.

jag tror inte hon förstår det själv men hon peppar mig på ett sådant naturligt sätt att det inte blir så vidare jobbigt. vet inte hur helgen eller veckoslutet hade blivit utan henne, antagligen helt åt helvete. vi ska äta ihop ikväll, en vän till oss kommer också (hon vet att jag är sjuk hon med) och när jag i panik fråga vad vi skulle äta så var hon så lugn och sa att hon inte visste men undra hur jag tänkte, sa att jag inte ville ha pasta och det var absolut inga problem att välja någon annan kolhydrat!

dagen har flutit på, dock har jag en sådan oro i kroppen om att det snart ska gå ner igen men jag ska kämpa, vill inte ha mer av den här skiten.

kärlek till sig S, dina kommentarer gör att jag vågar se lite klarare när det ibland kan kännas för svårt.