frågan är om jag ens ska fortsätta försöka sova, ska upp om fyra timmar, dock brukar jag kunna klara mig på två timmars sömn.

jag tänker förmycket, det har jag alltid gjort.

är så frustrerad över att inget positivt i mitt liv kan hålla i sig. idag grät jag och förklarade för min man att jag inte ser något ljus i den här förbannade tunneln.

även om jag verkligen vill bli frisk från bulimin så ser jag inte att det kommer ändra något. kanske för att inget runt sjukdomen funkar och det sjukdomen är vad jag sedan kommer få stå mitt i ruinen. tomt kommer det vara.

jag önskar ändå att återfå kontrollen, kanske låter helt sjukt men hoppas jag faller in i det jag en gång hade, självsvälten, kontrollen, hungern och hoppet.

hoppet om att bli smal, fantastisk och älskad.

fast det logiska i mig säger ju att det är bara kommer bli ett nytt helvete för inte fan kommer jag bli nöjd då.

min plan om att studera i höst känns som bortblåst, jag har hamnat väldigt mycket efter i mitt schema nu när jag har varit med min familj.

jag är bara så trött och less. förlåt för denna idiotiska och långa texten, tack för att ni ids med mig.