Tro på dig själv. Om du inte tror att du klarar det, hur fasen ska du göra det då? Kom igen nu ..., ta fram jävlar annamman och kör på nu! Du kommer visst att klara det!

<3

jag har nog undvikit att jag ska sluta på 52an.

det vart verkligt nu under kbt:n när vi börja prata om tankefällor och hur det blir sen, när man blir frisk. insåg att vägen dit är lång och jag känner mig så förbannat rädd att sluta här. jag vet inte vad jag ska göra.. lugnande på lugnande.. undvikande, fint säkerhetsbeteende.

vikt, matvanor, dieter samt att kommentera ens egen kropp/vikt och andras.

är det konstigt att jag är som jag är?

i min familj så kretsar allt kring mat, alltid när vi umgås ska det ätas och/eller fikas. det är viktigt att ta mer mat än vad man orkar men man är även duktig om man inte gör det. den dubbelmoralen gör mig tokig för jag förstår inte när jag gjort rätt eller inte.

jag har berättat för alla att jag är sjukskriven och går i behandling för ätstörning men ändå skall det fortsätta att pratas om allt det som ger mig panik och gärna runt matbordet.. varför prata om sånt när man ska äta?

i min familj är de flesta överviktiga eller vid gränsen. vi har alla rätt dåliga matvanor. de flesta äter inte regelbundet eller så äter/dricker man onyttigt utöver maten. det tar aldrig stopp.

mina föräldrar lider båda av fetma och har svårt att göra en förändring, vilket jag förstår eftersom jag själv lider av en ätstörning. de kan nämligen inte sluta äta, de har båda mat som tröst.

det som stör mig är mina syskons val till att äta ohälsosamt och sedan har mage att klaga över det.

det är inte duktigt att hoppa över tårtan om du sedan ska trycka i dig två muffins och flera kakor, det blir ju fan detsamma.

jag säger inte att man inte ska äta gott när det finns en anledning till att fika men du får fan ingen klapp på axeln för att du inte tog tårta, det är fan synd om dig för att du inte vågar njuta. jävla idioti.


förlåt för ett osammanhängande inlägg, för ångestladdad och less för att ens orka fatta vad jag ens vill ha sagt med detta inlägg.

era underbara kommentarer ska jag svara på imorgon, tack för att ni finns!

Gud vad jobbigt. Det är så oerhört triggande när någon gör det. Jag vet själv jag har samma problem. Jag har en vännina som gör detsamma och jag funderar på att pausa våran kontakt för att inte dras ner själv.
Jag tycker du inte behöver umgås med henne som du gör? Säg det till henne. Jag tror man ska vara ärlig och rak när det gäller sådant. Det gynnar alla. Att prata med behandlarna är en sak men jag tror att hon kommer att ta till sig det mer om du pratar med henne skälv. Säg bara. Jag vet vad du gör. och det triggar mig och detta är inte okej.



SVAR:

jag har typ givit upp, jag ska ändå vidare så kan lika gärna bara bita ihop.. känns som om jag inte vill förstöra den relation jag fått med henne.. för hon är underbar men just hela grejen om att vara sjukast orkar jag inte med. tröttsamt att se hur det faktiskt går bra för folk men de alltid ska se det negativa istället för det positiva.. men som sagt så är jag snart på annan ort så då slipper jag förhoppningsvis det. tror till och med att det är en av anledningarna till att min behandlare ville slussa mig vidare för att slippa allt tävlande och alla smala som kommer direkt från heldygns.

tack för din fina kommentar och hoppas det ordnar sig med din vän, tror du ska ta rådet du gav mig och prata med henne för fina vänner är alltid bra att ha! kram!

jag märker att jag drar mig ifrån de som faktiskt kan hjälpa mig till ett friskare liv och har kontakt med de som är sjuka, riktigt sjuka.

varje dag dras jag ner av de runt mig på behandlingen men jag har inte vågat varit helt ärlig med det, iallafall inte till de jag umgås med.. även om de är ett fantastiskt stöd och finns där för mig varje dag så måste jag påminna mig om att de också är sjuka.

och deras dåliga dagar tar min ätstörning (kan fortfarande inte ta det ordet seriöst i samband med mig själv) det som mer tändvätska i grillen. den får ett starkare tag om mina tankar och mina tankar tar över mina beteenden och hur jag agerar. de är fantastiska människor och jag hoppas verkligen att vi i framtiden ska kunna ses och umgås, men då måste vi kommit så mycket längre på den friska vägen.

det är nog bara en som jag ändå kan höra haft en dålig dag utan att det tar mig åt fel håll och jag gissar att det har med att vi ändå haft kontakt tidigare, hon är verklig och inte någon från behandlingen bara och jag vet att hon verkligen kämpar, men tar jag vara på det? nej.

för där kommer nästa del in, min rädsla att dra ner andra eller att jag inte är tillräckligt duktig och/eller rolig.

det är läskigt att se hur mycket som ligger i sjukdomen, ens säkerhetsbeteenden och negativa strategier. och detta gäller väl alla mina destruktiva beteenden. alkoholen och drogerna gav mig en viss typ av vänner, ätstörningen andra och de verkliga vännerna och bekanta (som kunnat ge mig något i utbytte, något riktigt) skjuter jag bara undan eller gömmer jag mig för.

jag är väldigt rädd att jag aldrig kommer kunna ha en vänskap som inte göder mina destruktiva beteenden.

känns som om jag bara gör fel på fel. som att jag alltid lyckas göra rätt sak fast vid fel tillfälle.

jag har alltid haft svårt att be om hjälp, känner ni säkert igen, och det gäller självfallet även nu när jag får vård.

man har sagt till mig att jag måste berätta om det är något som tynger mig och/eller hur jag faktiskt mår, detta då jag alltid är "glad" typ.

igår fick jag nog vilket fall, bestämde snabbt samtal med min behandlare. förklara min förvirring kring de nya reglerna vid matsituationen och hur triggande det är för mig, handlar om när man inte klarar av att äta i tid.

förstår att det självklart kan vara triggande för andra att jag oftast faktiskt inte klarar av att äta inom tiden, men det har blivit bättre, men jag kände att jag sträckte ut min hand och faktiskt bad om hjälp men det slogs ner för att man valde att gå efter gruppen.

jag förstår det men det känns bara så onödigt för mig att få vård då, för detta är en stor del av min ätstörning utåt och man kan inte riktigt erbjuda mig någon vettig hjälp för det.

jag som inte kan be om hjälp ska be om att få hjälp de dagarna det känns mindre bra.. hahaha.

notetoself: be aldrig om hjälp, du blir antingen nedslagen eller lämnad

det går bättre nu och jag känner att jag mår så mycket bättre också. helgen spenderades med vänner jag inte träffat på en evighet och så med min lillasyster, min fantastiska lillasyster.

jag tror inte hon förstår det själv men hon peppar mig på ett sådant naturligt sätt att det inte blir så vidare jobbigt. vet inte hur helgen eller veckoslutet hade blivit utan henne, antagligen helt åt helvete. vi ska äta ihop ikväll, en vän till oss kommer också (hon vet att jag är sjuk hon med) och när jag i panik fråga vad vi skulle äta så var hon så lugn och sa att hon inte visste men undra hur jag tänkte, sa att jag inte ville ha pasta och det var absolut inga problem att välja någon annan kolhydrat!

dagen har flutit på, dock har jag en sådan oro i kroppen om att det snart ska gå ner igen men jag ska kämpa, vill inte ha mer av den här skiten.

kärlek till sig S, dina kommentarer gör att jag vågar se lite klarare när det ibland kan kännas för svårt.

känns som om jag tagit på mig en kamp jag inte visste skulle vara så hård.

jag har alltid gått med på vad sjukdomen säger och vill och nu när jag kämpar emot så blir den starkare än någonsin. som om den hittar alla hål jag inte hunnit täppa igen.

jag vill bli frisk men jag trodde inte det skulle bli så svårt. jag trodde lite på en quickfix, jag trodde inte jag var så sjuk, eller jag trodde visserligen inte att jag var sjuk överhuvudtaget.

jag har förlorat så mycket, vänner, intressen, kreativitet, lugnet, att kunna njuta, sociala sammanhang, orken..

jag vill inte förlora, jag hatar verkligen att förlora.. men vinner jag inte nu så förlorar jag antagligen allt och det betyder även det lilla som fortfarande är jag.

just nu kryper paniken i mig, morgon startade dåligt då min taxibeställning hade försvunnit så trodde inte att jag skulle kunna boka tid förens vid halv nio, vilket är då vi börjar frukosten men en fantastisk kvinna på växeln ordna en taxi åt mig till tio över (istället för tio i som jag bokat och man måste ha bokat minst trettio minuter innan och jag pratade med henne åtta) och att chaufförer började åka redan fem över så då känns det som om jag är på rätt spår igen.

men fortfarande ligger rädslan om att idag ska bli min sista dag.. kommer inte klara mig själv som det är nu.

som jag tidigare skrivit så har jag blivit sämre åt andra hållet, alltså åt det mer restriktiva hållet, och det känns som om min tid då skulle vara väldigt onödig eftersom tankarna har blivit starkare efter att jag öppnat upp mig mot sjukdomen.

hoppas verkligen jag får bli kvar och att jag får den hjälpen jag behöver..

hoppas verkligen ni får er en fantastisk dag, det är ni värda!