en aningen påverkad av substans just nu men kommit i insikt om att jag vill någon vara något annat än detta.

den jag är idag.

jag vill inte vara den som sitter hemma en lördagskväll, som ställer in träffar med mina vänner för att panik ligger så tätt inpå, då rädsla om att paniken ska ta över mig. jag vill inte längre känna att jag inte kan vara med vänner pga. rädslan om vad kvällens intag kommer se ut.


min syster, svägerska och brorson var här igår, de prata om saker jag inte ens visste skedde, de hade hemligheter, interna skämt. allt det där har jag missat. min syster höll i min brorson så som jag hållit i mina vänners barn, närhet. jag vet inte hur det kommer sig att jag isolerar mig mer från min familj än mina vänner, iallafall de vännerna jag syftar på nu. kan de ha med att jag vet att de har haft det som mig, att de själva suttit på psyk men idag blivit fantastiska mammor och människor. att de är så otroligt starka som lyckats ta sig ur denna spiral av helvete?

jag har aldrig suttit på psyk även om polis velat köra mig dit, även om läkare sagt att det kan vara en fördel för mig, så har jag alltid haft någon/några som räddat mig ifrån det, som valt att ta ansvar för mig som om jag vore ett litet barn. jag har mått dåligt mer än halva mitt liv, är det så jag vill ha det? nej.

men jag vet inte hur jag ska bryta mig från detta mönster, för det är allt jag har. jag har ingen annat.

jag har en fantastisk familj, en underbar man och vänner om jag bara ger mig själv möjlighet och utrymme att låta de ta del av mitt liv och jag ge mig tiden att träffa dem.

jag vill vara smal, mer än något annat och jag låter det ta över mitt liv, jag säger inte att jag tänker sluta kämpa men jag vet inte hur jag ska göra så att jag ändå kan leva. jag vill så gärna leva. jag vill leva.

jag vill vara en bra människa, en bra faster, syster, dotter, kollega, vän, flickvän, medmänniska, jag vill vara den bästa versionen av mig.

jag vill inte kasta bort mitt liv på att må dåligt. jag trodde aldrig jag skulle se min arton årsdag men den kom och den var en dag fylld av ångest, den skulle sluta där. den dagen jag i så många år planerat skulle bli min sista, allt för att det skulle stå "född: xx xxxx 1989 - död: xx xxxx 2007", så att mina nära endast skulle ha en dag till att sörja på. min arton årsdag, blev till nitton, tjugo, tjugoett, tjugotvå och i år, ska det bli tjugotre?

jag vill inte förlora det jag har nu, jag vill ha de bra från detta liv men samtidigt vet jag att förändring behövs för att kunna gå vidare, jag måste våga gå vidare. men hur?