favorit samtalsämnet i min familj
Postat 2012-06-13 klockan 00:20:33.
vikt, matvanor, dieter samt att kommentera ens egen kropp/vikt och andras.
är det konstigt att jag är som jag är?
i min familj så kretsar allt kring mat, alltid när vi umgås ska det ätas och/eller fikas. det är viktigt att ta mer mat än vad man orkar men man är även duktig om man inte gör det. den dubbelmoralen gör mig tokig för jag förstår inte när jag gjort rätt eller inte.
jag har berättat för alla att jag är sjukskriven och går i behandling för ätstörning men ändå skall det fortsätta att pratas om allt det som ger mig panik och gärna runt matbordet.. varför prata om sånt när man ska äta?
i min familj är de flesta överviktiga eller vid gränsen. vi har alla rätt dåliga matvanor. de flesta äter inte regelbundet eller så äter/dricker man onyttigt utöver maten. det tar aldrig stopp.
mina föräldrar lider båda av fetma och har svårt att göra en förändring, vilket jag förstår eftersom jag själv lider av en ätstörning. de kan nämligen inte sluta äta, de har båda mat som tröst.
det som stör mig är mina syskons val till att äta ohälsosamt och sedan har mage att klaga över det.
det är inte duktigt att hoppa över tårtan om du sedan ska trycka i dig två muffins och flera kakor, det blir ju fan detsamma.
jag säger inte att man inte ska äta gott när det finns en anledning till att fika men du får fan ingen klapp på axeln för att du inte tog tårta, det är fan synd om dig för att du inte vågar njuta. jävla idioti.
förlåt för ett osammanhängande inlägg, för ångestladdad och less för att ens orka fatta vad jag ens vill ha sagt med detta inlägg.
era underbara kommentarer ska jag svara på imorgon, tack för att ni finns!
Vad jobbigt för dig att dom gör så.. Känner med dig <3
Åh, jag fattar PRECIS vad du menar!
Sv; Ibland gör jag det, men jag är inte superduktig på det.. heh.
Du själv, då?
Vi har inte pratat mer om lägenheten. Antagligen flyttar vi inte, eftersom pappa inte vill. Men visningen ska vi i alla fall gå på.
Sv: ja du, vet inte riktigt. Det är liksom blandade känslor. Men känns nog mest som att det är dags att gå från bulimin för det är ju inte något bra att hålla på med. Men jag är rädd för så mycket som kommer med behandlingen..
Tror du förstår eftersom du tagit det steget du också :)
Sv; Åh, det verkar superkul att spela i ett band! Dock vet jag inte vilka jag skulle kunna spela med.
Tja, man kan ju åtminstone hoppas.
Sv; Jag blir 14 i år, så.. ja, jag är ''liten''. :<
Jo, det skulle vara kul att spela i band. Fast jag spelar helst med folk jag känner. Det känns lite skumt att hoppa in i ett band där alla känner alla, och jag inte känner någon.
Jag har sökt till någon bandgrej på kulturskolan, fast man får inte veta om man kommit in förs till hösten.
Sedan vet jag inte om det är duktiga personer (samt roliga, så man har kul när man spelar) som sökt dit eller inte, men annars är det ju bara att sluta i bandet.
Sv: Haha, bara skratta åt det när det blir så :P
Jag tycker du är stark som faktiskt klarat av så mycket. Och jag känner precis som du. Rädd för att anorexin kommer tillbaka igen när man väl får kontrollen tillbaka. (jag har också haft anorexi tidigare) Man lär ju få kämpa för att stanna kvar i det friska, eller vad man ska säga. Men man får helt enkelt ta en dag i taget. Får man ett återfall så kanske det är lättare att ta sig ur det. Hoppas att det är så iallafall :/
Det är nog första gången jag är det minsta motiverad att faktiskt ta tag i det här på riktigt. :)
Avskyr när folk pratar om vikt, träning i viktminskningssyfte, kalorier osv vid matbordet. Som tur väl är så är det inget vanligt förekommande samtalsämne i min familj. Jag förstår verkligen att det är jobbigt för dig. Det är ju sådana tankar du försöker bli av med.
Kram
