det har varit ett par riktigt vidriga dagar.
mina strategier att hålla mig sysselsatt har inte alls fungerat
för jag har hållit mig sysselsatt, spelat flera timmar tv-spel,
kollat på tv, kollat på film och städat, promenerat med min syster men icke.


så jag har hetsat och spytt i mängder i två dagar nu, men har kunnat äta fram
eftermiddagsmellis och efter det har det spruckit..

innan dessa två dagarna har jag dragit in på maten som jag skrivit innan samt
slängt mat osv. vill verkligen inte det här längre. hade man frågat mig i början
av behandlingen så hade jag blivit glad att jag sluppit hets/spy-delen och att
jag lyckats hålla mig till att vara mer restriktiv i mitt ätande men nu vill jag
verkligen bli frisk.. FÅ LEVA!

imorgon så får jag veta min framtid efter mitt utbrott, eller så får jag inte veta
och då kommer min helg bli ett helvete av oro och väntan..
vill nämligen veta vad min behandlare tyckte om flippen jag fick i onsdags, då
var dock hon upptagen så fick prata med en annan behandlare som skulle
vidarebefodra det jag sagt till henne till min behandlare då.


självklart kickar katastroftankarna in,
"jag kommer inte få vara kvar, jag är ju inte så sjuk så de kommer tycka
att jag inte borde ta platsen! jag sköter mig ju inte ens.. och då måste jag
börja jobba för att få pengar och då kommer jag bli mer sjuk av all stress
och oro som jag inte kunnat hantera innan, jag kommer inte heller få hjälp
av psykiatrin då de slussade vidare mig till capio för att jag var för sjuk i
min ätstörning för att kunna ta emot behandling för något annat.. vilket
kommer betyda att min man inte kommer orka med mig och sedan lämna
mig och då kommer jag vara själv och min familj kommer tröttna på mig
som alla andra och då har jag ingen anledning att leva längre.."



så jävla trött bara.. varför finns det ingen av/på-knapp för sjukdomar?
behöver en paus-knapp åtminstone.

tack johanna och s, era kommentarer värmer verkligen och gav mig lite mer kämpaglöd!