jag märker att jag drar mig ifrån de som faktiskt kan hjälpa mig till ett friskare liv och har kontakt med de som är sjuka, riktigt sjuka.

varje dag dras jag ner av de runt mig på behandlingen men jag har inte vågat varit helt ärlig med det, iallafall inte till de jag umgås med.. även om de är ett fantastiskt stöd och finns där för mig varje dag så måste jag påminna mig om att de också är sjuka.

och deras dåliga dagar tar min ätstörning (kan fortfarande inte ta det ordet seriöst i samband med mig själv) det som mer tändvätska i grillen. den får ett starkare tag om mina tankar och mina tankar tar över mina beteenden och hur jag agerar. de är fantastiska människor och jag hoppas verkligen att vi i framtiden ska kunna ses och umgås, men då måste vi kommit så mycket längre på den friska vägen.

det är nog bara en som jag ändå kan höra haft en dålig dag utan att det tar mig åt fel håll och jag gissar att det har med att vi ändå haft kontakt tidigare, hon är verklig och inte någon från behandlingen bara och jag vet att hon verkligen kämpar, men tar jag vara på det? nej.

för där kommer nästa del in, min rädsla att dra ner andra eller att jag inte är tillräckligt duktig och/eller rolig.

det är läskigt att se hur mycket som ligger i sjukdomen, ens säkerhetsbeteenden och negativa strategier. och detta gäller väl alla mina destruktiva beteenden. alkoholen och drogerna gav mig en viss typ av vänner, ätstörningen andra och de verkliga vännerna och bekanta (som kunnat ge mig något i utbytte, något riktigt) skjuter jag bara undan eller gömmer jag mig för.

jag är väldigt rädd att jag aldrig kommer kunna ha en vänskap som inte göder mina destruktiva beteenden.