under behandlingen har jag haft möjlighet att tänka på mitt liv utan allt detta och det skrämmer mig,
vem är jag utan ätstörningen? jag har knappt några vänner eller intressen kvar, jag har blivit tvungen
att lägga det åt sidan för att kunna skydda sjukdomen.

jag skulle kunna ligga hemma hela helgen, max tagit mig till gymmet om jag hade ork för det annars
hade jag gått runt och pysslat hela dagen, fokusera på att inte äta.. hetsa och spy, sedan städet.

det är fan inget liv, jag vill leva. men jag måste ta mig ur detta vakuum jag fastnat i, jag måste våga mig ut.