just nu kryper paniken i mig, morgon startade dåligt då min taxibeställning hade försvunnit så trodde inte att jag skulle kunna boka tid förens vid halv nio, vilket är då vi börjar frukosten men en fantastisk kvinna på växeln ordna en taxi åt mig till tio över (istället för tio i som jag bokat och man måste ha bokat minst trettio minuter innan och jag pratade med henne åtta) och att chaufförer började åka redan fem över så då känns det som om jag är på rätt spår igen.

men fortfarande ligger rädslan om att idag ska bli min sista dag.. kommer inte klara mig själv som det är nu.

som jag tidigare skrivit så har jag blivit sämre åt andra hållet, alltså åt det mer restriktiva hållet, och det känns som om min tid då skulle vara väldigt onödig eftersom tankarna har blivit starkare efter att jag öppnat upp mig mot sjukdomen.

hoppas verkligen jag får bli kvar och att jag får den hjälpen jag behöver..

hoppas verkligen ni får er en fantastisk dag, det är ni värda!